Så jobbigt var det att springa ett maraton!!

Daaaamn så jobbigt det var med maraton!

Men vi tar allt från början! Dagarna innan loppet bestämde vi oss för att vi behöver fylla på med mycket mat och vatten, vilket resulterar mest i att äta massa bröd och pasta. Det fungerade bra fram tills vi på fredag morgon beger oss ner med bil till Holland. Resan kändes som den gick snabbt men tog cirka 10 h och på vägen ner var det enda vi fick i oss lite pastasallad och ett paket ballerina.

maraton i amsterdam

Väl nere i Amsterdam bestod dagarna innan mest utav 2 mål om dagen men självklart massor med kaffe. Kanske inte det bästa uppladdningen men vi var ju ändå på semester. När vi väl va framme dröjde det fram tills kvällen innan vi fick i oss något ordentligt. Tack vare att vi var tvungna att turista runt lite. Redan där börjar vår plan att fallera. Vi ville äta på ett ställe som hette Vegan junk food som var fullt på fredagen så det fick bli på lördagen istället. Som man hör på namnet så består maten vara av vegansk snabbtmat, vilket är väldigt flått och kaloririkt, sparas inget på fettet här inte!  Vi tänkte att det fungerar bra att ladda på med mycket carbs, problemet med det var att vi det blev en sen lunch som resulterade i vårt sista mål innan loppet…. Förutom två stycket nutellacrepes och två bananer. I efterhand kanske inte det var den bästa iden, men vi skulle ju bara springa för det var roligt….

maraton i amsterdam

Väl på söndagen så börjar dagen med att bussen vi skulle åka med inte åkte dit vi ville eftersom det var maraton… Det resulterade i rätt så mycket stress så vi som vanligt inte var ute i så god tid, eller tänka på den självklara iden att bussen inte går precis utanför när det kommer vara massor med folk.
När vi väl är framme utanför arenan möts vi har 45.000(inte alla maraton) andra löpare och deras anhöriga. Ett sånt jävla tryck och där kom vi två utan uppvärmning, för vem behöver det när vi har 42 km att värma upp på! Då vi kliver in på Olympiska stadion så blev det som en käftsmäll, en sån känsla! Så mycket folk och alla ska göra samma sak som vi! Vi är bara 70-80 minuter från att veta vad fan vi har gett oss in på. Jag går till min startgrupp och Dennis till sin. Med hybris båda två tror vi att vi kommer springa så mycket snabbare än vi faktiskt gjorde..

Där står jag nu, mitt i havet av människor. Står och småknuffas med alla människor som står och luktar svett, redan innan loppet har börjat. Kanske var så att dem har värmt upp…
När väl startskottet går av så börjar det. Nu är det fullt med människor så det blev bara att försöka inte springa på något tills det börjar skingra sig lite mer.

Efter 4-5 km känns det fortfarande riktigt bra, detta är ju inte som helst problem. Ännu…

Allt flyter på bra fram tills 15 km då det kommer en knivstickande känsla i form av håll. Jag försöker ta vad som finns i min närhet, vilket blev en powergel och kramade så hårt jag kunde. Det hjälpte inte, så jag fick börja gå i 2-3 minuter. Då började det släppa lite och jag kunde börja lunka mig iväg igen.
Nu kändes det riktigt bra igen men efter 10 km till så kom det tillbaka, nu för att stanna! Förmodligen gick jag ut för hårt i början och trodde jag kunde hålla samma tempo som jag brukar ha när jag springer 15-16 km. Det går inte! Resten av loppet blev bara piss och många gånger redan tidigare så bråkade tankarna med mig. ” är jag helt jävla dum i huvudet?” ”varför gör jag ens det här?” ”det tar sån jävla tid”: Flera gånger under loppet tänkte jag bara att man kan lika väl bara springa in på närmaste café och sitta kvar där tills loppet var över. Men nu när jag ändå var där så fick man ju ta och fullfölja skiten.

Värst av allt var nog när det var 5 km kvar vilket vanligtvis brukar ta 20-25 minuter, men nu när jag tittar på min klocka och springer i ett tempo på 7.30 så ska det ta över 35 minuter. Dessa 35 minuter kändes så långa. Det gjorde så ont i benen och mitt fokus hade hoppat i floden redan efter några kilometer. Nu var det bara att överleva utan att försöka stanna  någon mer gång. Det blev ett o annat stopp, även vid vattenstationerna tog jag mig tiden att tacka och le åt alla som gav mig vatten, bananer och sportdryck medans de allra flesta tyckte till sig en mugg, svepte i sig så mycket de kunde samtidigt som allt annat rann utanför och slängde det som var kvar i muggen på nästa person som delade ut dricka.

Många om och men så kom vi i mål, tiden för mig blev 4.10 vilket var 40 minuter från det jag hade tänkt. Men är man lite mer realistisk så får man vara nöjd.

Så fort jag kom i mål så började jag gå lite snabbt för att inte stanna helt, då skulle det vara kört! Jag fick min medalj och en plastfilt som jag lindade runt mig. Man fick även en banan, en sportdricka och bar, yippieee…. Så fort jag kom utanför arenan så började man känna sig riktigt dålig. Jag började må illa och när jag hittade Alen så sa jag inte många ord, bytte snabbt om till varma kläder, försökte dricka lite vatten sen låg jag och mådde illa i 30 minuter. Lite efter mig kom Dennis i mål, en sån krigare! Det längsta han har sprungit innan är 15 km, vilket visar på vilken grym inställning han har! Riktigt imponerande. Därefter var det bara att halta sig iväg.

Det hela resulterade i en hel del smärta i benen, en knöl i vaden men även efter en 12 h bilresa hem så var benen gåbara redan efter 2 dagar…

Ska man sammanfatta detta så kan det dra åt helvete, men det är roligt att man har gjort det i alla fall.
Kommer jag springa igen? Vem vet, förmodligen inte.  Men det går lätt att ändra sig!

     

 

Nu kommer det hända mycket både här på PT Halmstad och med min egna träning, nästa vecka dras Halmstad i rörelse igång och mer om det i nästa inlägg!

Lämna en kommentar